Vad fan ska jag göra?

Jag bor hemma igen, det har inte löst sig men jag har lagt det på hyllan kan man säga.
Iaf.. Är det inte problem hemma så är det problem med Jocke och tvärtom. Nu är det problem med Jocke.
Sist jag var utslängd började jag och jocke bråka, han sa till mig att jag skulle höra av mig igen när allt löst sig hemma för jag var inge kul att umgås med när jag var så deprimerad och det förstod jag my väl. Så på påskafton, efter en månad typ hörde jag av mig. Men då sa han att han inte ville ha med mig att göra för att det var så skönt utan alla problem osv. Jag blev självklart helt förstörd osv.
Fredagen efter påsk började vi smsa med varandra, han var hur schysst som helst tills han blev full och påstod att han hade flickvän osv.
Dagen efter fick jag ett sms om att jag inte skulle tro på något han sagt för han var så sjukt full, och det hade jag typ räknat med. Iaf så fortsatte vi smsa hela dagen, och det slutade med att jag åkte hem till honom och sov där.
På söndagen när jag åkte hem så smsade vi på kvällen och då sa han att det var en engångsgrej som aldrig kommer hända igen osv, men jag sa att vi snackar mer en annan dag.
Så smsade jag honom nu men han svarade inte, jag ringde honom och han svarade men när han hörde att det var jag klickade han så fortsatte det så ett tag. Tillslut svarade han i ett sms och skrev typ "Du fattar inte eller? Det var bara en kul grej, nu är allt som vanligt!!"

(Detta är mest tillägnat Jocke) Alltså jag vet my väl vad han vill. Han vill inte vara tillsammans med mig, för han känner ingenting och det accepterar jag. Sen vill han inte gå tillbaks till allt skit & tjat som var innan, och det förstår jag med för det vill inte jag heller. Jag vill börja om på nytt som vänner.
Han säger att vi är vänner, och att vi kan hälsa på stationen osv men han vill inte smsa..
Jag vill inte vara sån, men snälla Jocke tänk lite på hur jag mår också..
Jag vill inget annat än att du ska må bra, men jag klarar inte av att inte få vara med dig. Den månaden när vi inte snackade var jag skit ledsen, sur och ville bara försvinna för även fast det inte alltid märks så får du mig att må bra.
Om jag inte får vara din flickvän vill jag åtminstone ha dig som vän och jag är berädd att satsa precis allt för att det ska hända.
Jag vill inte gå på kungsmässan och se dig prata med alla, och vara snäll mot alla och såfort jag går förbi tittar du bort och blir tyst. Jag vill inte vara den personen som du inte vill se, prata eller umgås med. För det känns som du kan bli bästa vän med varenda jävel men inte mig. Jag vill inte ha ångest varje gång jag närmar mig stationen med bussen. Jag vill inte se att du ignorerar mig, för att sedan känna att jag bara vill börja gråta typ.
Jag skäms över att erkänna det men jag sitter och gråter krokodiltårar nu. Det hjälper inte att gråta, men jag kan inte hindra det. Jag vill verkligen inte ha det såhär!
Snälla jag ber dig verkligen, ge mig en chans iaf.